Braaaak…

Det var ljudet av mitt mående som bara damp ner i nån träskliknande sörja. Min bästis ringde mig idag och undrade om jag visste vad som hade hänt. Icke, jag hade ingen aning om nånting. Det visade sig att mitt ex, han som står för en hel del av mitt dåliga mående, hade friat till sin flickvän. Dom ska alltså gifta sig! Något jag också velat länge, lite för festen, lite för att få vara sådär riktigt fin en dag, och att få vara centrum i världen en dag och dessutom bli kallad ”någons fru”. Det lär aldrig hända mig. Jag lär fortsätta att bo själv (har märkt att det antagligen inte kommer att fungera att bo med min särbo, då vi har olika viljor och har olika syn på att bo), jag kommer aldrig att gifta mig, eller få det där ”perfekta” livet. Jag hörde att någon berättade om att hon drömt om ett liv, och försökt att leva det. När hon blev sjuk förstod hon att hon aldrig skulle kunna ha det livet. Jag förstår precis vad hon menar. Och jag sörjer det livet jag drömde om precis som hon.

Annonser

Bipolare

Idag ska jag fika med några av mina bästa bipolare. Det finns vänner före och det finns vänner efter min diagnos. Ganska många av de jag hade före, är borta. Några få har stannat kvar och det har kommit några nya. De flesta av de nya är vänner som jag träffat via min diagnos. De är absolut bland de bästa. De första i gruppen var de som jag träffade via en anhörigutbildning. Det är ett järngäng på tre personer inkl mig själv som sedan nästan två år träffats lite då och då, oftast på espresso house i stan, och fikat och berättat om hur vi klarar av att leva våra liv utifrån våra förutsättningar.

Om du har en bipolär sjukdom. Försök att få ihop ett gäng på din ort och gå och fika. Jag lovar, ni har en del att prata om, även om ni kanske inte lever likadana liv eller är i samma åldersgrupp. Gör det bara. Om ni kan skrapa ihop tre stycken och ses kanske fyra gånger på en termin kan man dessutom få ett litet bidrag från något studieförbund.

 

Sjukdom eller störning

Läste på nåns blogg eller nåt, om att hen inte har en sjukdom, hen har en störning.
Jag vill påstå att det inte är så för mig. Jag har en sjukdom. Även om den påverkar hur jag är. Det kanske är så att jag har en sjukdom som stör mig? Jag känner att vi nog kunde ha en ganska intressant diskussion kring detta.

Jag gillar inte riktigt tanken på att jag skulle vara störd. Det är ju inte så att jag har ett posttraumatiskt stressymdrom eller någon annan störning utifrån, mer än kanske möjligen föräldrar som kanske skulle kunna ha gjort ett bättre jobb. Jag har inte råkat ut för något övergrepp av något slag, inte blivit misshandlad eller så, möjligen lite utfryst i skolan.

Det enda jag har att ”skylla” på är en sjukdom, ett fel i mina gener, som en felkoppling i mitt elektroniska system. Så frågan är, är jag störd eller har jag en sjukdom? Jag vill nog påstå att jag kanske är störd på grund av att jag har en sjukdom som påverkar mig på ett såpass gravt sätt att jag inte kan sköta mitt arbete på heltid och ta hand om mitt barn och mig själv.

 

Alla är ju trötta ibland…

Jag hatar det. En del har just ingen förståelse. En del trycker bara ner. En del förminskar mitt mående. Min familj är såna. Dom förstår inte. Jag tror inte ens att dom försöker förstå. Bara att dom tycker att jag ska må som alla andra. Fast det gör jag ju inte.

När jag säger att jag är utmattad, säger min syster så, att ”alla är ju jättetrötta”.. Det känns hemskt. Att hon inte förstår, av alla. Hon som verkligen varit nere under isen.

Jag har börjat förstå att alla människor har olika höjd på trösklarna. Min har sjunkit avsevärt de senaste åren.

Som bipolär har jag insett att det finns några olika nivåer för mig. Normalnivån, den nivå jag var på i början av sommaren förra året. Jag var normalt pigg, inte överpigg utan bara normalt pigg. Jag orkade ta mig för saker, men inte för mycket. Sedan drabbade mig nästa nivå, kaosnivån. En hypomani. Hjärnan kokade av idéer och jag kunde inte koppla av eller fokusera på dagarna. Jag har bara tur som sover på nätterna. Efter en hypomani kommer alltid den låga nivån. Mattheten, tröttheten ligger som en tyngd över nacken och gör så att jag aldrig orkar göra något speciellt. Aldrig planera något speciellt. Svårt att ha sociala kontakter.

Dosetten

Det tog emot att skaffa en dosett, ”det var ju bara gamla som hade sådana”, men till slut fick jag också inse det opraktiska med alla kartonger och till slut köpte jag en med enkla fack, en turkos, för det tycker jag är fint. Det tog en månad sedan var den för liten. Blev att köpa ännu en, men den trivs jag så bra med! Den har ställbara fack, man kan ha upp till fyra fack per dag och den är dessutom fin! Man kan också ta med en dags fack i ett litet minifodral som också följde med! 

Dock är jag inte så glad när jag fyller den. Jag vet att jag inte äter så mycket medicin, men för mig är det mycket…

Sjukskrivning

Nu har jag varit sjukskriven i 1½ år. Inte skoj vare sig för ekonomin eller för något annat. Jag hade ju tänkt att jag skulle kunna leva ganska gott på min lön men icke. Nu knaprar jag på sparkontot varje månad och när juli kommer, hyr jag ut min lägenhet under almedalsveckan, får in drygt 20 000 som ska räcka ända till nästa år, och helst till någon liten, kort, billig resa också. Det ska räcka till julklappar och mat och om det händer något med bilen eller i lägenheten.

I fredags ringde min försäkringskassehandläggare och berättade lite om de nya reglerna och nu skulle sjukintyget bedömas hårdare var sjätte månad och nu skulle det bara bedömas kring arbetsförmåga oavsett arbete.

Som det är nu har jag för det mesta en grundtrötthet. En slags matta av trötthet som alltid finns där, även när jag ”ser” piggare ut. Och nu undrar jag, var går gränsen för ”sjuklig” trötthet och bara ”vanlig trötthet”. Jag menar, jag får ju itutat i mig, så fort jag säger att jag är lite trött, att ”alla minsann är trötta”. Är det normalstadium att alla ska vara lite trötta? När jag jobbade 50% kände jag att livsandarna började vakna till och jag orkade göra saker på ett annat sätt efter jobbet. Jag kunde till och med städa lite utan att det gjorde alltför mycket åverkan på mitt övriga liv. Och när jag pratade med min handläggare började vi så lätt komma in på sjukersättning, det är ju kanske så att jag helt enkelt får acceptera att jag helt enkelt inte orkar jobba mer än 50%.. Jätteledsen för det. Jag vill ju egentligen jobba mer.

Allra helst skulle jag vilja ha sjukersättning 25%, jobba 50% på mitt vanliga jobb, och de sista 15% göra annat. Jag har ju planer på eget företag. Jag vill ju hjälpa folk. Jag vill föreläsa om mina erfarenheter. Jag vill också bli Peer-coach! Jag vill en helsikes massa.

Överlevt helgerna..

Jaha, så var julen över och ett nytt hoppfullt år har startat. Sedan sist har jag så sakteliga tagit några steg på vägen mot ett eget företag, och förhoppningsvis kan jag kanske i höst någon gång kanske hålla min första föreläsning kring min sjukdom. Det är ännu mycket som ska klaffa, men jag har bland annat frågat en vän om hennes företag, hon föreläser och debatterar kring sexuellt likaberättigande. Hon tyckte att det var en bra idé och peppade mig jättemycket. Dessutom har jag frågat vänner och bekanta i övrigt som tycker att det låter som en bra idé, lite för att jag är en positiv människa som tycker om att sprida lite glädje omkring mig och att även sprida lite ljus över min sjukdom och att man faktiskt kan leva ett okej liv och sköta ett arbete på hyfsat sätt. Man behöver inte uppfylla ”mallen”, det finns nog ganska många därute som det faktiskt inte syns på.

Alltså, all pepp välkomnas! 🙂

Om att våga må bra

När vi var på BUP nämnde min dotter att hon trodde att jag ”sänkte” mig och då tolkade psykiatern att det kanske betydde att jag nervärderade mig, men när jag nämnde det för min kollega trodde hon att det kanske betydde att hon tyckte att jag inte mådde så dåligt som jag utgav mig för. Hårda ord från dottern om det var det hon menade.

Jag tänker lite att ibland måste man vila och kanske sänka sig lite för att på längre sikt må bättre.

Idag är jag förkyld och det är ju en ”riktig” sjukdom. Inte en sån där som inte syns. Inte en där jag inte fungerar för jag är så trött att det känns som om jag är på gränsen till död. Eller så speedad att jag inte kan fokusera.

Sedan är det det där med att våga må bra. Alltså, när man känner att det är lite lättare, inte så tungt och livet faktiskt går att leva, och jag ändå tänker, ”tänk om jag är på väg upp nu”, alltså för långt. Att jag är på väg att bli hypoman eller rent av manisk? Jag har haft turen att inte hamna i en riktig mani än, men jag märker att skoven blir värre för varje gång. Att våga bara må bra är inte lätt det heller.

Ledsen i själen

Just nu är jag ledsen i själen och alldeles tung i huvudet. Har varit på BUP med dottern och hennes pappa och pratat och pratat. Även om det den här gången inte handlat mest om mig, så blir det ändå en del prat om min sjukdom. Allt handlar ju ändå om dottern. Hennes ångest och oro. Pappan tyckte, när jag pratade med honom igår, att ”nu är det ju bra, då behöver vi väl inte”… jag stod på mig ändå och jag tror att han tyckte att det var en bra idé ändå.

Nära anhöriga..

Igår tyckte en riktigt nära anhörig till mig, att jag blivit så egocentrerad. Jag gissar att jag kanske är det lite grann, vilket kan bero på att när man genomgått en kris, börjar man lätt analysera sig själv mera och helt plötsligt blir det också mer viktigt att man själv mår bra. Man vet ju att om man mår bra kan man också fokusera på att andra ska må bra. Dock tror jag inte att mina vänner tycker samma sak…